Samtalsspråkets grammatik: Delprojekt

Delprojekt

Projektet genomfördes av forskargrupper vid fyra universitet, Göteborg, Helsingfors, Linköping (två institutioner) och Uppsala och koordinerades från Uppsala och sedan Linköping. Projektet hade en gemensam grund i samtalsanalys och olika grenar av funktionell grammatik, och de olika delundersökningarna kompletterade varandra och utnyttjade delvis samma material. I det följande presenteras de forskningsfrågor som fokuserades vid de olika orterna, så som de formulerades vid projektets början. För bakgrund och övergripandesyfte, se Projektbeskrivning. För litteraturhänvisningar se Litteraturförteckning.

Göteborg

Verbkonstruktioner, partiklar och modalitet
Inom detta delprojekt kommer vi att undersöka talspråkliga uttrycksmönster för attityd och modalitet. I samtal fyller uttryck för modalitet en övergripande interaktiv funktion genom att de förmedlar talarens inställning till det sagda, till sig själv och till övriga aktörer i samtalet. Genom att studera modalitet i olika autentiska samtalsaktiviteter kan man inte bara fördjupa förståelsen av vilka eventuella språkliga innovationer som används för att uttrycka modalitet, utan också öka insikten om hur modalitet bidrar till att föra samtalet framåt. Vi kommer att undersöka dessa frågor i olika sorters samtal, såväl institutionella som privata två- och flerpartssamtal. I tillägg till typiska modala uttryck som måste, kan, faktiskt, ju och väl, kommer vi även att undersöka verbkonstruktioner med verb som tro, tycka och veta. Det är mycket vanligt att yttranden kvalificeras med sådana uttryck, inte minst i oenig diskurs. Graden av oenighet, övertygelse och samarbete lämnar spår i samtalsdeltagares bidrag till interaktionen som i yttrandet nedan, vilket med hjälp av olika strategier modifieras i olika hög utsträckning (i exemplet argumenterar HM3 mot modern musik i förhållande till Beatles):

1.  HM4    ja ja dom håller ju sej men asså dom de-
2.         då va de ju ungefär som [(.) X fall-]
3.  HM3                            [ja tror int]e om 
4.         tretti år eh (.) kommer å finnas ungdomar 
5.         som lyssnar på BoyZone faktist de e ju 
6.         inte så stor överhängande [risk att de-]  
7.  HM4                              [nä nä [de fi]nns=
8.  HM5                                     [nä (.) men=
9.  HM4    =de väl hur många som he]lst B-
10. HM5    =Beatles finns nog kvar.]

Det finns tidigare studier som tar stor hänsyn till det pragmatiska planet i förhållande till modalitet, t.ex. några kontrastiva språkjämförelser med svenska som det ena språket (Heinrichs 1981, Muittari 1987, Aijmer 1997). Vissa teoretiska jämförelser kan göras utifrån dessa undersökningar även om deras teoriramar och empiriska material är annorlunda än våra. I en svensk undersökning av modalitet (Abelin m.fl. 1981) betonas dock kontextens betydelse men interaktionens roll framhävs inte. Studiens innehållsbaserade kategorisering är dock en god utgångspunkt vid analysarbetet i denna del av vårt projekt. Utöver de två traditionella typerna av modalitet, deontisk och epistemisk, föreslår Abelin m.fl. en ny s.k. funktionell modalitet som kan inkludera interaktionella aspekter som fasadarbete (facework) och samtalsstödjande funktioner, och dessa kommer särskilt att uppmärksammas i vår undersökning. De flesta modaliserande uttryck är mångfunktionella och en huvuduppgift blir att karakterisera hur olika funktioner påverkar uttryckens placering i olika fält och deras prosodiska realisering.

Under innevarande år har några förberedande studier genomförts. Karlsson (2000) har kategoriserat användningen av verben tro, tycka och veta i interaktionella funktioner (samtalsstödjande och fasadarbete) och i användning med rotbetydelse i två samtal där ungdomar diskuterar musikstilar. Hon fann att cirka 45% av förekomsterna var i samtalsstödjande och fasadfunktioner. Verbet kunna användes till största delen (70%) för att uttrycka möjlighet (epistemisk funktion), medan bara 15% av förekomsterna hade rotbetydelsen 'förmåga'. Vidare varierade de interaktionella funktionerna med placeringen i TKE:n samt med individuella samtalsstrategier. Fem undersökningar av bruket av partiklar i korpusen Gymnasisters språk- och musikvärldar har också gjorts (Norrby & Winter 1999, Norrby 2000, Norrby & Wirdenäs u.u., Wirdenäs & Norrby 2000, Wirdenäs 1999). Undersökningarna behandlar partikelpåhäng av typen å sånt, eller sånt ("set marking tags"), sambandet mellan partikelbruk och identitets-skapande, lite i partikel-/markörfunktion samt studerar den totala förekomsten av partiklar i ett delmaterial.

Fortsättningsvis ämnar vi gå vidare med ytterligare studier av verb- och partikelkonstruktioner såsom jag menar vilket har beröringspunkter med Helsingforsgruppens undersökning av diskurspartiklar i olika positioner. Linköpingsgruppens undersökning av funktionen hos uttryck för likhet (såhär) är förstås relevant även för detta delprojekt.

Sammanfattningsvis kommer delprojektet att

undersöka modaliserande verbkonstruktioner och partikeluttryck i olika typer av samtal utifrån ett interaktionellt och kontextuellt perspektiv;
undersöka vilka interaktionella funktioner dessa uttryck har;
undersöka i vilken mån samma uttryck får olika funktion i olika kontexter, och vilka inte-raktionella faktorer som bestämmer funktionen i enskilda fall;
undersöka samspelet mellan verbkonstruktioner och partiklar;
undersöka verbkonstruktionens roll i de övergripande interaktionella mönstren

Helsingfors
Fältanalys av turinledningar och -avslutningarHelsingforsdelen av projektet kommer att koncentrera sig på hur samtalsturer konstrueras. Vår utgångspunkt är att interaktionsprocessen är dynamisk och att turer under denna process produceras bit för bit. Avsikten är att analysera de olika bitarna med hjälp av en interaktionell modell enligt vilken en tur kan anses vara organiserad i kommunikativt motiverade faser, såsom turinledning (initialfas), turens kärna (centralfas) och turövergång (slutfas) (Auer 1996b, Schegloff 1996, Linell 2000). Vi menar alltså att det finns vissa återkommande interaktionella drag som kännetecknar varje yttrandefas, framför allt de initiala och finala faserna. Vissa språkliga strukturer kan likaså förväntas vara typiska för vissa faser, varvid de erbjuder socialt/kulturellt konventionaliserade ramar för hur en tur infogas i en viss kontext, i den yttre syntaxen. Exempel på detta finns i följande utdrag som är hämtat från projektets kärnkorpus:

1.  Göran:   sen så beslagtos huse å (0.5) dom flytta
2.           tibaka ti (0.7) ti Hamburg (å)  
3.  Micke:   nå flytta å flytta ja menar va (.) fan 
4.           kan du göra

I detta exempel utgör (den finlandssvenska) partikeln nå, upprepningen flytta å flytta samt partikeln ja menar ett interaktivt och grammatiskt bestämt förfält till den efterföljande TKE:n (jfr SAG IV:6). Partikeln nå markerar turens främre gräns och x-och-x-samordningen utgör en direkt responsiv del där talaren tar upp ett element (flytta) från den föregående turen. Diskurspartikeln ja menar anknyter det propositionellt vaga förfältet till en mer elaborerad fortsättning av turen, som formuleras som en fråga va fan kan du göra. I ett interaktionellt perspektiv sammanfaller de nämnda språkliga markörerna med vissa kommunikativa värden. Partikeln nå tenderar att inleda turer som innehåller någon form av invändning (Lehti-Eklund 1992), och x-och-x-samordningen uppfattas i svenskan likaså som ett tecken på invändning (Linell 1990b, J. Lindström 1999). Typiskt för x-och-x-samordningen är att den kompletteras med en precisering senare i turen, och partikeln ja menar, som introducerar preciseringen, har en dylik övergripande konnektiv funktion inom turer.

Den ovan behandlade x-och-x-samordningen (samt partiklar av typen nå och jag menar) är utmärkande för responsyttranden, vilka inte fått något utrymme i traditionella grammatiska beskrivningar där typiska initiativyttranden fått utgöra exempel. Även om vissa av dessa fenomen omnämns i nyare grammatiska arbeten (t.ex. SAG), diskuteras villkoren för sam-talsturers yttre syntax samt samspelet mellan turers yttre och inre syntax i mindre grad. Dessa villkor avspeglas i den syntaktiska formen i exemplet ovan, där den är avhängig av den centrala faktorn att det är fråga om en respons på ett föregående yttrande i samtal. Turinledningen konstrueras som ett grammatiskt löst förfält, dvs. som satsled före satsbasen, och innehåller viktiga signaler för den (pragmatiskt) korrekta förståelsen av turen. Samtidigt lämnas turens syntaktiska konstruktion öppen tills turen utvecklas vidare efter förfältet, ur skriftspråkets synvinkel som en anakolut (Thorell 1973:273). Med beaktande av samtalets yttre syntax kan den diskuterade turen inte förekomma autonomt, utan varje led i förfältet hänvisar till en föregående tur eller del av den pågående turen.

I vår analys av turens olika faser ska vi särskilt fokusera följande drag:

1) Syntaxen i turinledningar, särskilt de syntaktiska och interaktionella villkoren för anknytning av turinledningar dels till en föregående tur, dels till den fortsatta egna turen (J. Lindström 2000). Här är det relevant att undersöka såväl grammatiska företeelser av typ dislokation, fritt annex, icke-fullständiga delmeningar som enskilda konstituenter, såsom responspartiklar (t.ex. ja, jo, nej), diskurspartiklar (t.ex. alltså, vet du, jag menar) och konjunktionella partiklar (och, men, att). Beskrivningen bör också ta fasta på olika möjliga kombinationer av turinledande led, t.ex. responspartiklar och deras ordningsföljd, som inte är slumpartad (t.ex. aha just så ja och inte *just så ja aha). Även prosodisk anknytning av turinledningar till turens kärna bör undersökas. Vidare bör man undersöka i vilken mån konventionalisering och därigenom grammatikalisering av återkommande turinledande led förekommer; turinledande position i tyskan har visats vara gynnsam för en dylik utvecklingsprocess (Auer 1996b).

2) Syntaxen i turavslutningar, dvs. företeelser som markerar det faktiska eller möjliga slutet på en samtalstur och antyder eller framkallar början till följande tur. Vi är särskilt intresserade av element som verkar vara gemensamma för turinledningar och avslutningar, såsom konjunktionella partiklar av typen så att, för att, men att. Exempel på så att vid turinledning och -avslutning är följande: så att dedär öh din åsikt e då den att och för ja e nämlien döpt ti Sara så att. Det beror antagligen på interaktionens dynamik huruvida en partikel kommer att inleda en ny del av en tur eller utgör slutet på den. Här förutses ett fruktbart samarbete med delprojekt 2 och 3 i Uppsala.

3) Olikheter mellan svenskt språkbruk i Sverige och Finland. Tidigare forskning har visat att det finns skillnader på den pragmatiska nivån, t.ex. i fråga om konventioner för hälsning, tilltal och vädjan (Saari 1995). Det finns också skillnader i användningen av vissa centrala respons- och diskurspartiklar. Jå förekommer inte i Sverige men är den mest frekventa responspartikeln i helsingforssvenskan; sverigesvenskans aa torde däremot inte förekomma i finlandssvenskan (Green-Vänttinen 1995, A. Lindström 1997, 1999). I helsingforssvenskan förekommer också partiklar (t.ex. nå, hej, hördu och sidu) som inte har någon direkt motsvarighet i sverigesvenskan; däremot har dessa partiklar entydiga paralleller i finskan (no, hei, kuule, kato). Andra partiklar (t.ex. jag menar, alltså och liksom) förefaller emellertid att ha genomgått en liknande grammatikaliseringsprocess i sverigesvenskan och finlandssvenskan, något som kan undersökas vidare med hjälp av projektets kärnkorpus (jfr partikelstudien i Göteborgsdelen). Det inomsvenska kontrastiva perspektivet kan utvidgas till flera av delprojekten.

Linköping
Linköpingsdelen av projektet kommer dels att undersöka olika typer av relativt komplexa turer och TKE:n, dels att i en del fokusera en särskild typ av uttryck, nämligen deiktiska uttryck som betecknar plats och likhet/referens. Vi analyserar de grammatiska konstruktionerna med avseende på deras inre syntax, prosodi, lokala kontexter (yttre syntax) och interaktionella funktioner, inom ramen för de kommunikativa projekt där de ingår. I första hand kommer vi att ägna oss åt följande problemområden:

1. Apokoinou-konstruktionen
Vi kommer att undersöka talspråksegna konstruktioner, dvs. sådana som sällan förekommer i skrivna genrer. En sådan är apokoinou-konstruktionen, som brukar beskrivas som ett byte av konstruktion inom en komplex TKE; talaren börjar på en konstruktion men övergår till en annan genom att låta ett centralelement bilda brygga:

1.  A:    ni ni n[i syns i spalterna varje da  
2.  B:           [ne vi e vi ja kan ge orsaken e den
3.        att vi vardera e synnerligen intressanta 
4.        personer alltså

I den mån apokoinou, som ibland också kallats anakolut, har uppmärksammats, har nästan enbart dess inre syntax beskrivits. Endast Selting (1998), har beträffande tyskan, uppmärksammat prosodin. Vi menar att prosodin är viktig, eftersom den avslöjar delar av talproduktionens informationsdynamik. Men det är också viktigt att undersöka konstruktionens interaktionella kontexter, dess yttre syntax. Hur förhåller den sig till fråga-svars-strukturer? Vilka relationer har konstruktionens första och andra del till föregående resp. följande turer (TKE:n)? Hur ofta är apokoinou resultatet av att man konkurrerar med någon annan om turen?

Vissa talspråksegna konstruktioner är uttalat responsiva. Frekventa typer av responsiva konstruktioner är ellipser. Elliptiska frågor och svar är parasitiska på föregående turer i samtalet (Vilken är din adress? - Östergatan 15). Elliptiska TKE:n är alltså definitionsmässigt beroende av sin yttre syntax och dialogiska kontext. Ändå beskriver grammatikböckerna dem fortfarande på ett ganska kontextlöst sätt. En jämförande studie av institutionella och vardagliga privata samtal kommer att ge oss ny kunskap om de elliptiska frågornas och svarens ekologi.

2. Återgivet tal i talspråk
Ett andra problemområde gäller beskrivning av återgivet tal i talspråk (Tannen 1989). Många turer i samtal innehåller eller består av ett eller flera rekonstruerade yttranden, som antingen verkligen har utsagts vid något annat tillfälle (citat) eller som vore möjliga yttranden vid något annat tillfälle (pseudocitat). Följande utdrag ur ett samtal mellan några unga väninnor får illustrera fenomenet (asterisk betecknar imiterad röst):

1.  Stina:  i da satt han där ute ba ((nynnar)) ja ba
2.          ska du komma in eller? *de ä så långt å gå*
3.  (Fia):  he he hehehe
4.  Stina:  he ä du lat eller? nä[ä:]
5.  Fia:                         [na]ä
6.  Stina:  ja men du tyckte ju de va långt *nä: de har
7.          ja inte sagt* ja ba nä:ej

Det finns utvecklade, och delvis beskrivna (t. ex. Goffman 1981, Nordberg 1984, Clayman 1992, Eriksson 1997, Dryselius & Lundin 2000), tekniker för direkt anföring i tal och vi vill undersöka hur de bildar grammatiska konstruktioner med grammatiska anföringsmarkörer (t. ex. ba och sär, jfr Deiktiska uttrycks funktioner i samtal nedan) och röstimitation m.m. som komponenter. Hur infogas med andra ord direkta anföringar syntaktiskt i den pågående turen? Förekommer över huvud taget indirekta anföringar och hur utformas de i så fall? Vi kommer också att studera hur dessa komplexa konstruktioner fungerar i interaktion, där de alltså ofta utgör rekonstruerade samtal i verkliga samtal, vilket troligen medför särskilda restriktioner för turbyte m.m. Turkonstruktionsenheterna är ju i dessa återgivningar egentligen inte öppna för normal påverkan från övriga deltagare i samtalet och de möjliga turbytespunkterna bör uppfattas på annat sätt än när en tur produceras direkt i den aktuella kontexten. En förstudie är Jönsson (2000).

3. Flerledade frågor
När turer byggs upp för att realisera kommunikativa projekt inom olika typer av verksamheter, t. ex. institutionella samtal, kan man många gånger inte klara sig med enstaka TKE:n. Att ställa en fråga och få ett adekvat svar är således ofta en komplex uppgift som resulterar i flerledade turer. Ofta kombineras flera frågeyttranden, eller så förekommer frågan med ett eller flera bakgrundspåståenden.

(Domstolsförhandling; F = försvarare, T = tilltalad)

1.  F:  dom här vi dom här två tillfällena nu alltså
2.      den tjugefjärde oktober å sen den tjugetredje
3.      november, kan du komma ihåg va du ut på s- ute
4.      på stan i nåt speciellt ärende att du skulle 
5.      köpa nånting. eller va du bara ute å titta i 
6.      affärer.  
7.  T:  nä ja vet ja s- kunne inte va hemma, ja vet
8.      inte ja va väl nere på stan

(P(atient) frågar om risken för återfall i sjukdom)

1.  P:  ja har ju en fråg- ja tänkte (.) säj att man
2.      skulle, att de skulle få de här igen, om man
3.      säjer
4.      (0.5)
5.  L:  ja
6.  P:  ser ni på blodproverna direkt då eller¿

I ett tredje delprojekt vill Linköpingsgruppen studera de flerledade frågornas inre och yttre syntax; vilka strukturella typer finns, vilka kontexter förekommer de i, och vilka typer av svar får de? En förstudie av flerledade frågor i institutionella samtal har gjorts av Hofvendahl (2000).

4. Deiktiska uttrycks funktioner i samtal
Detta problemområde kommer att fokusera på deiktiska uttryck som betecknar plats (t.ex. det där) och likhet/referens (t.ex. så här), och undersöka deras funktioner i samtalsspråk, på vilka vägar sådana uttryck kan grammatikaliseras eller specialiseras till mera överförda användningar och i vilka handlingsstrukturer de olika, "ursprungliga" och överförda, användningarna utgör språkliga resurser.

Deiktiska uttryck för plats och likhet/referens är typiska för, och högfrekventa i, talat språk. De tycks också relativt lätt kunna rekryteras till att upprätthålla andra funktioner i talspråk än de för uttrycken "ursprungliga", användningar som skulle kunna karakteriseras som överförda eller grammatikaliserade. Öqvist (2000) har visat hur sär (< så här) kan användas som remamarkör och anföringsmarkör i informellt offentligt talspråk, och flera studier har visat på att demonstrativer har långt fler användningar än förhållandevis konkret placering inom "mitt område" eller "ditt område" (Juvonen 1996, Saari 1997, E. Lindström u.u.). Följande exempel är ett utdrag ur programmet Tryck till på ZTV.

1.  Sofia:   men du Anna du som e sär trendguru på
2.           hiphop (.) känns inte hiphop liksom 
3.           gammalt liksom?
4.  Anna:    fast ja e'nte så trendi joo ja menar nu 
5.           e re om man e trendi ska man väl kanske 
6.           gilla nå s'när techno å sånt där

En fråga som vi också är intresserade av är vilken roll som uttryckens "ursprungsbetydelser" spelar för deras överförda och grammatikaliserade funktioner. Finns det stigar på vilka funk-tioner vandrar från grundläggande till överförd användning och går de att urskilja i våra material?

Genom att studera överförda användningar av deiktiska uttryck får vi också en bättre upp-fattning om vilka slags enheter som är interaktivt relevanta i de olika materialen. Idén är, som har berörts ovan, att deiktiska uttryck, genom att de är högfrekventa och versatila, lätt kan rekryteras som markörer av olika slags enheter, som topik, rema och anfört yttrande. Genom att undersöka vad deiktiska uttryck markerar för slags enheter i de olika materialen kan vi få ett slags fönster till vilka enheter samtalsspråket opererar med i dessa material. Det blir då också naturligt att fråga sig om olika slags språkliga verksamheter ger upphov till olika slags enheter och därmed olika slags överförda användningar av deiktiska uttryck. Jfr Uppsala delprojekt 1 om deiktiska uttrycks användning i "ursprungsbetydelserna".

Uppsala

1. Deixis, kropp och referens. Om samspelet mellan språkliga och kroppsliga uttryck vid referens i vardagliga samtal.
Den kroppsliga aspekten av språkanvändningen har hittills varit anmärkningsvärt frånvarande i språkbeskrivningen, även vid studier av en så kroppsberoende företeelse som deixis. Studier av samtal har dock givit frågor om förhållandet mellan samtalsspråk, kropp och fysisk kontext ny aktualitet, och under de senaste åren har det internationellt publicerats en rad uppsatser som ur olika synvinklar belyser dessa frågeställningar (Goodwin 1987, 1999, Hanks 1992, Streek 1995, Laury 1997). Detta delprojekt avser att med utgångspunkt i videoinspelat material belysa frågor om hur demonstrativa pronomen eller adverb i kombination med olika typer av kroppsrörelser används för att referera till fysiskt närvarande föremål. Frågor som ska behandlas är bl.a.: Vilka är de språkliga och kroppsliga praktiker som används för att identifiera referenten, och hur samspelar dessa? Vilken roll spelar valet mellan olika former av demonstrativa uttryck (t.ex. den här vs. den där) för konstituerandet av de sociala handlingar och aktiviteter för vars skull refererandet görs? Vilka olika kroppsliga uttryck förekommer vid sidan av pekande för att identifiera referenten, och hur är dessa inbäddade i och utformade i relation till de aktiviteter i vilka de ingår? I vilken utsträckning uppnås en gemensam förståelse av referenten, och vilken typ av repareringsarbete (språkligt och kroppsligt) förekommer när en sådan inte omedelbart uppnås? En inledande undersökning av hur deltagarna i vardagliga samtal refererar till föremål som är närva-rande i den fysiska samtalskontexten visar att det sker genom ett intimt samspel mellan olika typer av språkliga och kroppsliga medel, vilka involverar en rad uppgifter för deltagarna, för-knippade med att samordna handlingar och uppmärksamhetsfokus (Eriksson 1999). En studie av användningen av s.k. närhets- och avståndsformer (t.ex. den här resp. den där) vid referens till fysiskt närvarande föremål försöker visa att valet mellan dessa former kan ges en social förklaring i termer av deltagarsfärer (Eriksson 2000a). Detta delprojekt och Linköping 4 kommer ömsesidigt att befrukta varandra.

2. Turtilläggens grammatik. Om syntaktiska konstituenters interaktionella relevans.
Delprojektet avser att studera hur turer och turkonstruktionsenheter successivt byggs upp av enheter som kan konstrueras som ett syntaktiskt tillägg till en tidigare enhet (eng. increments) i kontrast mot att konstrueras som en helt ny enhet. Företeelsen ifråga, som är mycket vanlig i samtal, illustreras av följande exempel, där A (på rad 3) gör ett tillägg till sin föregående fråga efter en paus som indikerar att något svar inte kommer.

1.  A:  hur gammal e du.
2.      (.)
3.  A:  om ja får fråga [en så frä-]
4.  B:                  [ Åttitre  ]

Genom turtillägget kommenterar hon också den föregående frågan, och ger på så sätt sin tolkning av varför B:s respons uteblivit. Som visats av Ford, Fox & Thompson tar tillägg normalt formen av (optionella) grammatiska konstituenter, och forskning inom det här området visar alltså på den interaktionella relevansen hos en viss (språkvetenskaplig) analytisk kategori (Ford, Fox & Thompson u.u.). Delprojektet avser att kartlägga skillnader mellan å ena sidan syntaktiska tillägg till en tidigare TKE och å andra sidan nya TKE:n, med avseende på hur de kan användas för att hantera interaktionella problem förknippade med uteblivna responser. Från samma utgångspunkt avser vi också att studera vilka olika typer av turtillägg som förekommer, samt vilka interaktionella skillnader som finns mellan dessa, t.ex. sådana som utgörs av fraser, underordnade bisatser eller mer fristående, ofta nominala led (jfr Goodwin 1979, 1981, Ford 1993, Ono & Thompson 1994, Ford, Fox & Thompson u.u.). En inledande studie visar bland annat att turtillägg kan ha en mängd interaktionella funktioner och att vissa konstruktionstyper (t.ex. s.k. final dislokation) som beskrivits inom ramen för ett mer monologiskt synsätt kan ges en interaktionell förklaring i termer av turtillägg (Eriksson 2000b).

3. Gemensamma konstruktioner
Delprojektet behandlar språkliga konstruktioner - oftast fristående TKE:n, men även turer som består av flera TKE:n - som produceras gemensamt av fler än en talare. Löfström (1988) har studerat bl. a. konstruktioner av denna typ, men ur ett skriftspråkssyntaktiskt snarare än ett interaktionellt perspektiv. För en utförligare diskussion av delprojektets problemställningar hänvisas generellt till Bockgård (2000). Detta sker genom att en första talares tur - och påbörjade syntaktiska enhet - slutförs av en annan talare (s.k. collaborative completion) (se Lerner 1987, 1996). Samtal är således inte bara en samkonstruktion på makroplanet, utan kan även vara det på mikronivå; samförstånd och social solidaritet skapas av samtalsdeltagare genom utnyttjande av bland annat syntax. Detta visar en förmåga hos samtalsdeltagarna själva att göra syntaktiska analyser inte bara av färdiga yttranden i efterhand, utan även under yttrandenas produktion (participants' syntax) (se t.ex. Lerner & Takagi 1999). Prosodin kan här förväntas spela en viktig roll då den första talaren genom prosodiska medel kan markera sin konstruktion som färdig eller ej. Det är även viktigt att beakta att vissa konstruktionstyper är lättare att förutsäga slutet på än andra - konstruktionens slut kan projiceras av dess början; inleds till exempel en sträng med om, blir en efterföljande så-inledd sträng förutsägbar. Viktigt att undersöka blir därför vilka konstruktioner som har ett förutsägbart slut. I studien undersöks vidare vilka olika interaktionella funktioner gemensamma konstruktioner fyller; rimligt att tänka sig är att gemensam produktion även betyder gemensamt ansvar för det sagda. En annan intressant fråga är vad det är som styr vem som har rätt att bestämma en konstruktions slutgiltiga utseende. Vi ska även studera den skillnad som finns mellan konstruktioner där det första yttrandet är potentiellt syntaktiskt avslutat och där så ej är fallet - dvs. tillägg av optionella respektive obligatoriska syntaktiska konstituenter - och mellan konstruktioner där den ifyllande talaren har i någon bemärkelse uppmanats att hjälpa till och när han tvärtom oombedd bryter in i en annan deltagares talutrymme. Ifyllande yttrande är en systerkonstruktion till turtillägg (se delprojekt Uppsala 2) - intressant att undersöka är därför vilka likheter och skillnader som finns mellan de interaktionella förhållanden som betingar de båda fenomenen.

4. Emotiva och kognitiva interjektioner
Kombinationer av emotiva (utropsord som o, å, usch, uj, fy) och kognitiva (svarsord som ja, nej, jo) interjektioner låter en talare med små medel producera kraftfulla uttryck, som ger både en känslomässig och en kognitiv markering av talarens uppfattning av ett tidigare yttrande. Interjektioner har ingen enhetlig definition i den grammatiska litteraturen. Oenigheten gäller både hur interjektionerna ska bestämmas ordklassmässigt och vilka ord som ska ingå i ordklassen (James 1972, Thorell 1973, Goffman 1978, Saari 1983, Anward 1986, Ameka 1992, Wilkins 1992, Heritage 1998, J. Lindström 1999, SAG 1999). Interjektioner och kombinationer av dem är i särskild grad knutna till samtalsspråket. I det här delprojektet fokuseras kombinationer av emotiva och kognitiva interjektioner - hur kombinationerna används och fungerar i samtal av olika slag, vad de är reaktion på och vilka reaktioner de i sin tur ger upphov till. Samtalsdeltagare måste kontinuerligt förhandla om vilken kunskap som är relevant, vilken kunskap som är att betrakta som allmän och vem som kan anses besitta kunskapen, och talaren har möjlighet att med olika språkliga medel dels markera att presuppositionen i ett tidigare yttrande varit felaktig, dels markera kunskap om hur ett tidigare yttrande ska tolkas och mottas korrekt.